Förberedelser och vaka
Innan begravningen tvättas och kläs den avlidne, ofta i sina finaste kläder. I ortodox tradition är det vanligt att en ikon av Kristus eller ett helgon placeras i den avlidnes händer. Prästen stänker vigvatten över kistan och läser en bön – Panikhida – som markerar inledningen på vakan. Under vakan, som traditionellt varar i tre dagar men idag ofta förkortas till en dag, läser familjen och vänner högt ur Psaltaren.
Ceremonin och "det sista avskedet"
Öppen kista: Traditionellt är kistan öppen under hela gudstjänsten för att symbolisera att döden bara är en sömn och att kroppen ska uppstå på den yttersta dagen. Den öppna kistan ger också anhöriga möjlighet att ta ett verkligt avsked.
Symboler: Ett pannband med bilder av Kristus och helgon placeras ofta på den dödes panna som en segerkrans. Anhöriga håller ofta tända ljus under ceremonin. Prästens mässdräkt är vit för att symbolisera uppståndelsens glädje.
Avskedet: Vid slutet av gudstjänsten går de anhöriga fram för att ta farväl genom att kyssa ikonen i kistan eller ett kors på den avlidnes bröst.
Inga instrument: Inom ortodox tradition används inga musikinstrument som orgel. Hela ceremonin bärs istället av rituell sång och körsång – ofta av hög musikalisk och liturgisk kvalitet.
Gravsättning
Jordbegravning: Den ortodoxa kyrkan föreskriver jordbegravning. Kremering är kyrkans officiella ståndpunkt att förbjuda, och kyrkan nekar normalt sett begravningsgudstjänst om den avlidne valt kremering. I Sverige väljer dock en del ortodoxa familjer ändå kremering av praktiska skäl – praxis kan variera beroende på församling och präst.
Kroppen läggs i jorden vänd mot öster – i riktning mot Kristi återkomst. Prästen strör jord över kistan i form av ett kors och häller olja från en av bönelamporna över kistan som ett sista välsignande tecken.
Minnesdagar
Sorgen markeras vid specifika tidpunkter efter dödsfallet då särskilda minnesböner – Panikhida – hålls. De vanligaste minnesdagarna är den 3:e, 9:e och 40:e dagen efter dödsfallet, beroende på ortodox tradition och ursprungsland. Särskilt den 40:e dagen är central – man tror att själen då lämnar jordelivet helt och hållet. I diasporaförsamlingar är 40-dagarsPanikhidan universellt observerad och hålls ofta närmast påföljande söndag om den 40:e dagen infaller på en vardag.
Minnesdagar kan sedan hållas vid ett- och flerårsminnen, och familjen kan alltid be prästen läsa en Panikhida för en anhörig vid valfri tidpunkt.
Praktiska tips för gäster
Klädsel: Mörk och vårdat klädsel. Kvinnor bör täcka håret i kyrkan – ha en sjal tillgänglig om du är osäker.
Ljus: Det är vanligt att tända ett ljus vid ankomst till kyrkan som ett tecken på respekt och bön.
Avskedet: Det är frivilligt att gå fram och ta farväl vid kistan. Om du väljer att göra det är det brukligt att kort stanna vid kistan och buga eller nicka respektfullt.
Fotografering: Det är inte lämpligt att fotografera eller filma under ceremonin.
Måltiden: Efter begravningen bjuder familjen ofta på en enkel måltid – Makaria, "nådens måltid" – där man delar minnen och stödjer varandra.