Vid Linköpings universitet pågår en betydelsefull klinisk studie som undersöker om den psykedeliska substansen psilocybin kan hjälpa människor som fastnat i djup, envis sorg. För efterlevande som lever med ett långvarigt och svårt lidande undersöker forskarna här en möjlig framtida behandlingsväg – men ännu finns inga resultat som visar att metoden fungerar.

Långvarig sorg – när förlusten fortsätter att dominera livet

Det finns en väsentlig skillnad mellan normal sorg och det som forskare och kliniker kallar långvarig sorg – ofta kallad Prolonged Grief Disorder i den internationella forskningslitteraturen. Diagnosen finns numera med i både WHOklassifikationssystem ICD-11 och den amerikanska diagnosmanualen DSM-5-TR, även om kriterierna skiljer sig något mellan systemen. I DSM-5-TR kan diagnosen ställas hos vuxna tidigast tolv månader efter en förlust och förutsätter bland annat ett ihållande lidande som tydligt påverkar vardagen.

Normal sorg är en naturlig process där känslor av saknad och sorg gradvis blir mindre dominerande. Men ibland blir sorgen så djup och envis att den låser fast människor – de kommer inte vidare, utvecklas inte, utan fastnar i lidandet långt efter förlusten. Enligt diagnoskriterierna orsakar den långvariga sorgen ett betydande lidande och påverkar vardagsliv, arbete eller sociala relationer.

Enligt Rebecca Böhme, hjärnforskare och initiativtagare till studien vid Centrum för social och affektiv neurovetenskap (CSAN) i Linköping, handlar det om något mycket specifikt:

"Det är när man verkligen fastnat i känslan efter sorg efter 12 månader och man kommer inte vidare och känner ganska mycket lidande."

Böhme vet också vad hon talar om utifrån egna erfarenheter. Hon förlorade sin mamma för tjugo år sedan – en förlust hon själv beskriver som svår att bearbeta. För fyra år sedan förlorade hon även sin pappa. Den personliga erfarenheten väckte hennes nyfikenhet på en forskningsfråga: vilka neurologiska processer ligger bakom långvarig sorg, och går de att påverka?

Psilocybin och hjärnplasticitet – en hypotes under test

Psilocybin är en psykedelisk substans som förekommer naturligt i vissa svamparter. Forskare tror att psilocybin kan öka hjärnans så kallade plasticitet – dess förmåga att bilda nya neurala kopplingar och vara mottaglig för ny information. Men detta är ännu inte fullständigt klarlagt, och mycket av mekanismen återstår att förstå.

I studien utgår forskarna från hypotesen att om hjärnan blir mer plastisk under påverkan av psilocybin, tillsammans med terapeutiskt stöd, kan det bli lättare för människor med långvarig sorg att bearbeta förlusten och invanda tankemönster. Tanken är inte att psilocybin "löser" sorgen, utan att behandlingen kan öppna ett terapeutiskt fönster där ny förståelse och acceptans blir möjlig.

Sorgen som sjukdom – en växande debatt

Men själva projektet väcker också en större fråga: när blir sorg något som sjukvården ska behandla?

Filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus har kritiserat diagnosen som ett exempel på medikalisering – att en mänsklig erfarenhet riskerar att göras till en medicinsk fråga trots att sorg också formas av existentiella, sociala och kulturella faktorer.

Förespråkare för diagnosen, däribland Rebecca Böhme, menar samtidigt att långvarig sorg endast delvis överlappar depression och andra psykiska sjukdomar och att en tydlig diagnos är nödvändig för att fenomenet över huvud taget ska kunna studeras vetenskapligt. För människor vars sorg orsakar ett långvarigt och allvarligt lidande kan ett erkännande inom sjukvården också innebära bättre stöd och fler behandlingsmöjligheter.

Det är en spänning som inte löses genom denna studie, men som gör forskningsfrågorna ännu mer relevanta: vilka människor behöver hjälp, vilken form ska den ta och hur skiljer vi mellan normal sorg och långvarig sorg?

Så fungerar studien

Studien är randomiserad och dubbelblind. Deltagarna lottas till olika doser psilocybin – enligt tidigare rapportering hög respektive mycket låg dos – och varken deltagarna eller studieteamet vet vilken dos den enskilda deltagaren får. Det gör det möjligt att jämföra effekterna mellan grupperna på ett så tillförlitligt sätt som möjligt och minskar risken för att förväntningar påverkar resultaten.

Deltagandet innefattar flera besök vid Universitetssjukhuset i Linköping. Under studien genomgår deltagarna bland annat:

  • Inledande telefonintervju för att bedöma om de uppfyller studiens kriterier.

  • Hälsoundersökning med blodprov och EKG.

  • Funktionell magnetkameraundersökning (fMRI) för att studera hjärnaktivitet.

  • Eventuell transkraniell magnetstimulering (TMS), en metod som används för att undersöka hjärnans plasticitet.

Den kliniska prövningen bedrivs vid Psykiatriska kliniken i Linköping, Region Östergötland, i samarbete med Linköpings universitet. Linköpings universitet är sponsor för studien, som har granskats och godkänts av svensk regulatorisk läkemedelsmyndighet.

Viktigt att känna till

Studien handlar inte om att människor själva använder psykedeliska svampar eller någon form av egenmedicinering.

Behandlingen sker:

  • Inom sjukvården – vid Psykiatriska kliniken i Linköping.

  • Med medicinsk övervakning – deltagarna genomgår omfattande hälsokontroller innan de deltar.

  • Med professionellt stöd – deltagarna träffar terapeut före och efter doseringstillfället och övervakas av studiepersonal under den 7–8 timmar långa behandlingen. Läkare finns tillgänglig om något skulle inträffa.

  • Efter noggrant urval – endast personer som bedöms kunna delta säkert rekryteras.

Psilocybin är narkotikaklassat i Sverige och studien ska inte tolkas som en rekommendation till egen användning. Den behandling som undersöks sker under kontrollerade medicinska former efter noggrann bedömning av deltagarna.

Långt från färdigt – men redan viktigt

Planen är att 120 personer ska delta i studien. Hittills har bara ett fåtal personer genomgått behandlingen, vilket innebär att några resultat ännu inte finns. Även om studien skulle visa positiva effekter återstår en lång väg med ytterligare kliniska prövningar och regulatoriska granskningar innan en eventuell behandling skulle kunna bli tillgänglig inom vården.

Men redan själva existensen av forskningen signalerar något viktigt: att långvarig sorg inte bara är en existentiell eller psykologisk fråga, utan också något som kan undersökas vetenskapligt. Forskarna försöker förstå vilka biologiska mekanismer som ligger bakom och om de i framtiden skulle kunna påverkas på ett säkert sätt.

För många inom begravnings- och omsorgsverksamheten väcker forskningen både hopp och viktiga frågor. Hopp om nya behandlingsvägar för människor som fastnat i ett långvarigt lidande. Men också frågor om vilka som i framtiden skulle kunna erbjudas behandlingen, hur den skulle kunna samspela med dagens sorgestöd och vilka etiska överväganden som behöver göras.

Det är frågor som kommer att behöva besvaras allt eftersom forskningen utvecklas. Men redan i dag pågår arbetet i Linköping med att försöka förstå hur hjärnan bearbetar sorg – en kunskap som på sikt kan bidra till nya sätt att hjälpa människor vars sorg inte längre läker av sig själv.


Läs också:

Kan psykedelisk terapi lindra dödsångest? Ny forskning väcker hopp i livets slutskede
– Om den första delen av sorgeprocessen: hur forskare undersöker möjligheten att lindra existentiellt lidande när livet går mot sitt slut.


Källor

Denna artikel bygger på vetenskapliga studier, universitetspublicerad information och etablerad nyhetsrapportering.

Originalkällor finns nedan.


För mer information om studien och dess deltagandekriterier hänvisas till Linköpings universitets informationssida.