Sorgen börjar sällan i det ögonblick ett hjärta slutar slå. För den som vårdar en närstående i livets slutskede har processen pågått i veckor, ibland månader, i form av en tyst och utmattande förberedelse.
I en ny nationell registerstudie från Örebro universitet, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Palliative Care and Social Practice, har forskare analyserat svar från 563 närstående inom den specialiserade palliativa hemvården. Svaren blottar en skarp paradox: samtidigt som hela 99,1 procent av de anhöriga uppgav att de visste exakt var de kunde få akut hjälp, beskrev en stor andel den sista tiden som överväldigande, ensam och i vissa fall ovärdig.
Forskarna identifierade två helt krockande upplevelser av samma situation: hemmet som en trygg och värdig plats att dö på – och hemmet som en utmanande, isolerad och skrämmande arena.
Den ofrivilliga vårdkoordinatorn
När en svårt sjuk människa vårdas i hemmet förvandlas de anhöriga ofta till mycket mer än bara familjemedlemmar. Studien visar hur närstående i praktiken tvingas kliva in i rollen som ofrivilliga vårdkoordinatorer. Det handlar om att tolka symtom, hantera praktiska frågor och navigera mellan olika vårdinsatser under en period av stark känslomässig belastning.
När den specialiserade vården väl är på plats upplever de flesta en stor trygghet. Men däremellan, under dygnets alla andra timmar, lämnas de anhöriga ofta i ett existentiellt vakuum där de förväntas hålla samman hela situationen. Särskilt sårbart är skedet när en äldre person skrivs ut från sjukhuset; tiden det tar innan specialistteamet hunnit etablera sig i hemmet beskrivs av många som en period då man helt faller mellan stolarna.
Ensamheten inför slutet
Den kanske största bristen handlar dock om den sista, avgörande kommunikationen. Många anhöriga upplever i efterhand att de inte fick tillräckligt tydlig information om att döden var nära.
Följden blir att döden upplevs som plötslig och chockerande, trots ett långt sjukdomsförlopp. För många följs den sista tiden av frågor om man gjorde rätt, om man borde ha förstått mer eller om man missade något viktigt. Det är upplevelser och tankar som kan prägla sorgen under mycket lång tid efteråt.
Hur vi dör påverkar hur vi sörjer
Studiens slutsats landar i något som är helt centralt för hur vi förstår förlust: bristande stöd och en känsla av otrygghet under dödsprocessen riskerar att leda till ett förlängt och fördjupat lidande för familjen efter dödsfallet. Det innebär i klartext att hur den sista tiden i hemmet upplevs direkt påverkar hur den efterföljande sorgen formas.
Att förlora någon handlar inte bara om att hantera ett tomrum efteråt. Det handlar i högsta grad om att bära med sig minnet av hur det kändes när livet tog slut.
Forskarna efterlyser nu en mer öppen organisation och bättre utbildning för hela vårdteamet, så att anhöriga inte bara ses som en resurs eller ett praktiskt hjälpmedel, utan som människor i akut behov av guidning och ärlig information.
Om hemmet ska kunna vara den trygga plats vi hoppas på, krävs det att de som står bredvid slipper känna sig som de mest ensamma människorna i världen.
Om studien
Deltagare: 563 närstående deltog i studien.
Databas: Studien bygger på data från Svenska palliativregistret.
Publicering: Publicerad 2026 i den vetenskapliga tidskriften Palliative Care and Social Practice.
Genomförande: Genomförd av forskare vid Örebro universitet.
Fokus: Undersökte anhörigas erfarenheter av specialiserad palliativ vård i hemmet under den sena palliativa fasen.
Källa: Söderman, A. et al. (2026). A caring safety net or a broken shelter—Relatives’ experiences of specialized palliative home care: A national registry study. Palliative Care and Social Practice. Uppmärksammad via Forskning.se.
