AI kan både hjälpa människor hantera sorg och skapa helt nya former av förlust. Det är utgångspunkten i en artikel som psykologerna Amy Jean Clark (CQUniversity Australia och University of the Sunshine Coast) och Olive Kit Ling Woo (University of Hong Kong) publicerade den 4 september i OMEGA – Journal of Death and Dying.

Inte en griefbot — en levande relation som tar slut

Till skillnad från griefbots och digitala minnesplatser, som simulerar en person som redan har dött, handlar detta om något annat: relationen till själva AI-systemet. Forskarna kallar det AI companion bereavement — sorg efter en AI-kompanjon.

En chattbot som används dagligen för samtal, sällskap eller känslomässigt stöd kan för användaren bli en relation med egen identitet och personlighet. När tjänsten sedan stängs ner, minnet nollställs, modellen byts ut vid en uppdatering eller AI:ns "personlighet" förändras, kan det för den som byggt relationen upplevas som en verklig förlust — inte olik en separation eller ett dödsfall.

En studie som publicerades 2024 beskrev hur användare av Soulmate, en av flera AI-appar som lät användare skapa en egen digital "partner" att chatta med dagligen, reagerade när utvecklaren stängde ner tjänsten: många beskrev förlusten som en bokstavlig eller metaforisk död. Samma studie pekar på ett annat exempel — Replika, en av de mest kända AI-kompanjonapparna, som 2023 tog bort möjligheten till viss typ av intim kommunikation i en uppdatering. Användare beskrev att deras AI plötsligt kändes "bortsliten" eller förvandlad till en helt annan personlighet. (Länk till studien finns under källor.)

Dubbel otydbarhet

Forskarna introducerar begreppet dual illegibility ("dubbel otydbarhet") för att förklara varför den här sortens sorg är särskilt svår att bära. Dels vet den sörjande ofta inte riktigt vad som har gått förlorat: var det ett dödsfall, en separation, en radering, ett svek? Dels möts sorgen sällan av social acceptans — omgivningen tenderar att avfärda den som löjeväckande, inbillad eller ett tecken på beroendeproblematik snarare än en legitim förlust.

Clark och Woo föreslår att fenomenet bäst förstås i skärningspunkten mellan två etablerade sorgteorier: ambiguous loss (Pauline Boss), som beskriver förluster där det är oklart om något eller någon är borta eller kvar, och disenfranchised grief (Kenneth Doka), som beskriver sorg som inte erkänns eller får utrymme socialt. Poängen är inte att jämställa AI-relationer med mänskliga relationer, utan att ge kliniker och terapeuter ett språk för att bemöta en sorg som annars riskerar att avfärdas helt.

Forskarna betonar samtidigt att en terapeut inte behöver ta ställning till om AI:n "egentligen" var verklig eller medveten för att erkänna att relationen — och därmed förlusten — kan ha varit psykologiskt verklig för personen som sörjer.

Tidigt fält, redan påtagligt

Clark och Woos artikel är ett konceptuellt bidrag snarare än en stor kartläggning av hur vanligt fenomenet är — de själva efterlyser uppföljande forskning om hur många som drabbas och vad som gör vissa mer sårbara än andra. Men underlaget de bygger på, bland annat tidigare studier om hur uppdateringar av AI-appen Replika förändrat användares upplevda relationer, tyder på att det inte är en marginell företeelse.

Det väcker en fråga som sträcker sig längre än forskningen: om sorgen efter en AI-kompanjon kan vara psykologiskt verklig, vad innebär det för hur vi väljer att minnas och bearbeta den förlusten?

Eftertids reflektion: finns det utrymme för minnesplatser?

Det är värt att vara tydlig med vad Clark och Woo faktiskt hävdar — och inte hävdar. De likställer aldrig sorgen efter en AI-kompanjon med sorgen efter en anhörigs död i intensitet. Poängen i deras forskning är en annan: att sorgen är psykologiskt verklig trots att den inte liknar traditionell sorg, och att den ofta osynliggörs för att ingen tar den på allvar.

Med den reservationen i ryggen väcker fenomenet ändå en fråga som forskarna själva bara snuddar vid: kan det finnas utrymme för minnesplatser för förlorade AI-kompanjoner?

Studien nämner att människor redan spontant söker sig till onlinegemenskaper för att få sin sorg bekräftad av andra i samma situation — i praktiken ett embryo till kollektiv minnesplats, om än decentraliserad. Forskarna föreslår också att plattformar bör låta användare exportera eller bevara sin relationshistorik innan större förändringar genomförs, vilket ligger närmare en digital urna än en minnessida, men pekar åt samma håll.

Det som gör frågan svårare än den ser ut att vara är en grundläggande skillnad mot en mänsklig minnesplats. En avliden människas minnesplats är samlande — den bjuder in en gemenskap som delade relationen till den döda. En minnesplats för en AI-kompanjon vore solipsistisk på ett annat sätt: ingen annan hade samma relation till exakt den versionen av chattboten, det finns ingen naturlig sörjandegemenskap att bjuda in. Den verkligt nya frågan är kanske inte om sorgen är legitim, utan om en minnesplats överhuvudtaget kan fylla sin funktion när bara en person i hela världen begriper vad som gått förlorat.