De sista sakramenten

Innan döden inträffar är det vanligt att en präst tillkallas för "de sjukas smörjelse" (tidigare kallad sista smörjelsen). Detta inkluderar bikt, smörjelse med helig olja och att den döende tar emot nattvarden (viaticum – "färdkost"). För anhöriga är detta ett viktigt steg för att ge den döde frid inför övergången.

Förberedelser och vakvaka

Innan själva begreppningsgudstjänsten hålls ofta en vakvaka (Vigil), där familj och vänner samlas för att be, ofta rosenkransen, i närvaro av den avlidne. Kroppen placeras i kistan och i katolska traditioner är det vanligt att man placerar ett krucifix eller en radband i den avlidnes händer.

Begravningsliturgin (Rekviemmässan)

Den katolska begravningen är strikt liturgisk och följer en bestämd ordning:

  • Mottagandet: Prästen möter kistan vid kyrkporten och stänker vigvatten på den som en påminnelse om dopet.

  • Ordets gudstjänst: Läsningar ur bibeln, psalmer och en homilia (predikan) som fokuserar på hoppet om uppståndelsen.

  • Eukaristin (Nattvarden): Själva kärnan i mässan, där man tackar för Kristi offer och ber för den avlidnes själ.

  • Det sista avskedet (Ultima Commendatio): Prästen ber den sista bönen över kistan, rökelse används för att symbolisera hur de levandes böner stiger upp mot himlen, och kistan välsignas återigen med vigvatten.

Gravsättning och "Sista vilan"

Katolska kyrkan betonar kroppens uppståndelse och förespråkar därför jordbegravning.

    • Placering: Vid graven sker en kort bön och välsignelse av gravplatsen.

    • Kremering: Är tillåtet sedan 1963, men kyrkan kräver att askan hanteras med samma vördnad som en kropp. Det innebär att askan måste gravsättas på en kyrkogård eller i ett kolumbarium. Att sprida askan i naturen eller förvara den hemma är inte förenligt med katolsk lära.

Sorgeperioden och själamässor.

Det är vanligt att man läser mässor för den avlidne även efter begravningen, särskilt på årsdagen av dödsfallet. Man tror att de levandes böner kan hjälpa själen genom skärselden mot det eviga ljuset.