Arve Ammeruds moster Lise hade inga egna barn. Hon blev 92 år gammal och många av hennes vänner hade redan gått bort. När begravningen skulle planeras såg Arve framför sig en stor kyrka med bara några få personer på de främsta bänkraderna.

Det var en tanke som gjorde honom illa till mods. Han ville ge sin moster ett värdigt avsked, men var rädd att den traditionella begravningen snarare skulle förstärka känslan av ensamhet.

I ett reportage från norska TV 2 berättar han hur familjen i stället valde en annan lösning: en samtalsceremoni, där de närmaste samlas kring kistan och tillsammans minns den avlidne.

Sju personer samlades kring minnena

Samtalsceremonin är ett koncept som utvecklats av den norska begravningsbyrån Jølstad. Till skillnad från en traditionell ceremoni, där de närvarande huvudsakligen lyssnar till en präst eller officiant, bygger upplägget på ett gemensamt samtal under ledning av en ceremoniledare.

Familjemedlemmarna kan dela berättelser, visa fotografier och lyssna till musik som haft betydelse för den avlidne. Det är inte antalet deltagare eller ceremonins omfattning som står i centrum, utan möjligheten att tillsammans minnas ett liv.

För Arve och hans familj innebar det att sju personer samlades kring moster Lises kista. De bläddrade i gamla fotoalbum och berättade om hennes tid i USA och om minnen från åren före andra världskriget.

Samtalen väckte också skratt. I stället för att låta mosterns sista år, då hon levde med demens, prägla hela avskedet fick andra delar av hennes liv större utrymme.

Arve beskriver upplevelsen som ett varmt och värdigt sätt att ta farväl.

Ett alternativ till den traditionella ceremonin

Jan Willy Løken, vd för Jølstad, säger till TV 2 att allt fler efterfrågar möjligheten att utforma begravningen efter den avlidnes personlighet och familjens önskemål.

Samtalsceremonin är ett sätt att möta det behovet. Den kan vara särskilt relevant när de närmaste är få, men också för familjer som vill delta mer aktivt i avskedet.

Att samlas för att berätta minnen är förstås ingen ny företeelse. Det sker redan vid många begravningar och minnesstunder. Det som skiljer Jølstads upplägg är att samtalet får utgöra själva ceremonins kärna, snarare än att vara något som kommer efteråt.

Det innebär inte att traditionella begravningar behöver vara opersonliga eller att ett litet antal gäster gör en ceremoni mindre värdig. Men för familjer som inte känner sig hemma i de vanliga formerna kan ett annat upplägg göra stor skillnad.

För Arve Ammerud handlade valet ytterst om att hitta en form som passade hans mosters liv och de människor som fanns kvar omkring henne.

I stället för den nästan tomma kyrka han hade föreställt sig blev avskedet en stund där sju personer tillsammans fick berätta vem Lise hade varit.