I en forskningsartikel av Karin Wenzelberg, publicerad via Göteborgs universitet, beskrivs hur dödsannonser under de senaste decennierna blivit allt mer personliga. Symbolerna används också allt oftare för att uttrycka den dödes identitet snarare än religiös tillhörighet.

Bakom forskningen står Lena Rogström, docent i svenska språket vid Göteborgs universitet, och Catrin Norrby, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet. Tillsammans har de analyserat över 1 000 dödsannonser från Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Hufvudstadsbladet från åren 2019–2020.

Från religiös symbol till personlig berättelse

När de första dödsannonserna började publiceras under 1800-talet var de små och återhållsamma notiser. Först under mitten av seklet började annonserna få den form som fortfarande känns igen i dag: en inramad ruta med namn, datum, symbol och begravningsinformation.

Symbolerna var länge nästan uteslutande religiösa. Korset dominerade helt, ibland tillsammans med en davidsstjärna eller olika ordenssymboler. Men enligt forskarna kom en viktig brytpunkt år 1976, då en dödsannons publicerades med en blomma i stället för ett kors.

Sedan dess har utvecklingen accelererat. I dag används symboler som ofta speglar den avlidnas personlighet, yrke, intressen eller livsstil. Det kan handla om allt från segelbåtar och hundar till verktyg, vinglas eller emblem för ett favoritlag.

– Det verkar vara allt viktigare att ge uttryck för den dödes identitet i de här publika dödsannonserna, säger Lena Rogström i Karin Wenzelbergs artikel.

Forskarna beskriver också hur vissa symboler blivit så personliga att de egentligen bara förstås av den närmaste kretsen. Ett exempel som nämns i forskningen är en rykande kaffekopp. För utomstående kan symbolen framstå som svårtolkad, men för familjen har den sannolikt burit en stark och privat innebörd.

Sorgen blir mer personlig

Forskningen visar samtidigt att själva strukturen i dödsannonserna förändrats förvånansvärt lite under de senaste hundra åren. Den typiska uppbyggnaden finns fortfarande kvar: symbol, namn, födelse- och dödsdatum, vers och information om begravningen.

Men innehållet har blivit mer personligt och intimt. Tidigare nöjde man sig ofta med formuleringar som ”släkt och vänner”. I dag specificeras relationerna i större detalj. Svärfar, bonusbarn, morfar och gammelmorfar får allt oftare ta plats i annonserna.

Även språkbruket har förändrats något. Ord som ”älskade” används oftare än det mer formella ”käre”, även om begravningsinformationen längst ner i annonsen fortfarande präglas av äldre och traditionella formuleringar som ”begravningen äger rum” och ”deltagande anmäles till”.

Enligt forskarna kan utvecklingen spegla både förändrade familjestrukturer och ett större behov av att uttrycka närhet och tillhörighet offentligt.

Ett offentligt minne av ett privat liv

Trots digitaliseringen av stora delar av vardagslivet lever dödsannonsen kvar som en av få familjeannonser som fortfarande har en självklar plats i morgontidningarna. Samtidigt blir även dessa annonser allt mer personliga och identitetsbärande.

Korset har i många svenska annonser fått ge plats åt symboler som berättar något om vem människan var i livet, inte bara att personen har dött. Det gör dödsannonsen till något mer än praktisk information om en begravning. Den blir också ett sista offentligt porträtt av en människa.

Från tidningsruta till digitalt minne

Forskningen visar tydligt att behovet av att lyfta fram den unika människan och den personliga berättelsen är starkare än någonsin. Samtidigt har det traditionella formatet för dödsannonser förändrats förvånansvärt lite.

Kanske är det därför som allt fler minnen och berättelser i dag flyttar vidare till digitala rum. Där begränsas sorgen inte av tidningsspalter eller symbolbibliotek, utan kan växa genom bilder, musik, texter och personliga berättelser som fortsätter leva vidare långt efter att annonsen publicerats.

Det säger något om vår tid. Behovet av ritualer och offentliga avsked är fortfarande starkt, men uttrycken för dem håller på att förändras.

Källa: Göteborgs universitet. Textunderlag av Karin Wenzelberg.