I en rapport från Internetstiftelsen framträder en slående kontrast i det moderna svenska folkhemmet: nästan två tredjedelar av oss bär på en oro eller en uttalad vilja kring vad som händer med våra konton efter döden. Ändå är det bara en handfull som faktiskt har gjort något åt det.


Vi lever stora delar av våra liv online. Där finns bilderna på barnbarnen, de långa konversationerna med gamla vänner och musiklistorna som har följt oss genom livet. Förr lämnade vi efter oss skokartonger med bleknade fotografier och handskrivna brev på vinden. I dag lämnar vi efter oss lösenord, molntjänster och låsta telefoner. Men vad händer med allt detta när vi inte längre finns kvar?

Glappet mellan tanke och handling

Enligt rapporten Sociala medier efter döden anser över 60 procent av svenskarna att det är viktigt vad som händer med deras personliga data efter att livet tagit slut. Trots detta starka engagemang är det bara 8 procent som har tagit steget att använda plattformarnas egna verktyg eller skrivit ner sina önskemål.
Det här glappet skapar en tyst men påtaglig osäkerhet för de efterlevande. Utan tydliga instruktioner riskerar spåren av ett helt liv att förvandlas till en låst dörr. När anhöriga lämnas utan vägledning startar ofta en komplicerad process mot internationella teknikjättar, där värdefulla familjeminnen i värsta fall raderas för evigt av automatiska system som tolkar inaktivitet som ett tecken på att ett konto kan tas bort.

Generationsklyftan: Spara eller radera?

Rapporten blottar också en spännande skillnad i hur vi ser på vår närvaro på nätet beroende på när vi är födda. Det tycks finnas en tydlig generationsklyfta i synen på vad ett eftermäle egentligen ska vara:

  • Att bevaras för framtiden: Bland de yngre, de så kallade 00-talisterna, vill nästan hälften (46 procent) och att deras sociala medier ska sparas och lämnas kvar som en minnesplats. För många yngre är sociala medier inte bara ett konto, utan en del av minnet av vem man varit.

  • Önskan om att få raderas: Bland äldre generationer är inställningen den motsatta. Här föredrar en majoritet att kontona stängs ner och tas bort helt när de dör. Det som finns på nätet ses mer som tillfälliga verktyg än som ett bestående monument.

Den absolut vanligaste anledningen till att människor trots allt vill spara sina konton handlar inte om personlig fåfänga. Det handlar om omsorg. Vi vill lämna efter oss en trygg plats där nära och kära kan fortsätta känna vår närvaro, bläddra bland gamla minnen och hitta tröst i bilderna och orden som finns kvar.


Ett samtal som behöver ägas
Att planera för sina efterlämnade konton handlar i slutändan inte om teknik, utan om relationer. Det handlar om att bespara sina efterlevande den extra börda det innebär att behöva gissa sig till vad du hade velat, eller tvingas strida mot krångliga användarvillkor i en redan tung tid.
Precis som vi i lugn och ro kan berätta för våra närmaste hur vi ser på en framtida begravning eller vem som ska ärva mormors gamla kaffeservis, behöver vi lyfta den här frågan. Att skriva ett digitalt testamente är att ge sina anhöriga en karta till de minnen vi faktiskt vill att de ska ha tillgång till – och samtidigt tillåtelsen och lugnet att stänga de dörrar som vi vill ska förbli stängda.
Idag finns det enkla verktyg för att säkra dina konton i förväg.

Vi har tagit fram en konkret och handfast guide som steg för steg visar hur du skyddar dina foton, hanterar dina sociala medier och använder plattformarnas egna trygghetsfunktioner. Läs vår guide här: Så hanterar du dina digitala konton