I Göteborg planerar begravningssamfälligheten för att kunna jordbegrava bortåt 30 000 människor om en allvarlig kris eller ett krig skulle kräva det. På Gotland har personal inom Svenska kyrkan övat på att gräva gravar för hand. Och i Roslagen har Svenska kyrkan tillsammans med Försvarsmakten och flera myndigheter tränat på att identifiera, transportera och gravsätta fiktiva stupade.

Det är olika delar av samma samhällsuppdrag: att kunna ta hand om de döda, även när förutsättningarna för det vanliga begravningsarbetet förändras i grunden.

Beredskap handlar inte bara om att rädda liv. Samhället måste också kunna ta hand om dem som dör.

När det moderna samhällets hjälpmedel försvinner

Dagens begravningsverksamhet är beroende av en infrastruktur som sällan märks så länge den fungerar. Gravar grävs med maskiner, krematorier använder avancerade ugnssystem och avlidna förvaras i temperaturreglerade lokaler. Digitala register dokumenterar var människor gravsätts.

Vid ett omfattande elavbrott, en drivmedelsbrist eller ett krig kan flera av dessa funktioner påverkas samtidigt.

Göteborgs begravningssamfällighet beskrev redan 2023 hur man förbereder sig för ett sådant läge. Planeringen omfattar bland annat handredskap, personal och möjligheten att dokumentera gravsättningar på papper om de digitala systemen slutar fungera.

Svenska kyrkans nationella nivå har, efter samråd med dåvarande Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), rekommenderat att begravningshuvudmän bör hålla extra gravplatsmark motsvarande kistgravar för fem procent av befolkningen. Det är en rekommendation, inte ett lagkrav på en viss procentsats.

För Göteborg motsvarar det bortåt 30 000 människor. I en text från mars 2023 uppskattade samfälligheten behovet till cirka 15 hektar beredskapsmark. I riktlinjerna för 2026–2029 beskrivs arbetet med att reservera sådan mark fortfarande som pågående.

Kan krematorierna fortsätta fungera?

En central utgångspunkt i Göteborgs planering är att gravsättning måste kunna genomföras även utan krematorier och grävmaskiner.

Men hur självklart är det att kremationen måste upphöra när elförsörjningen bryts?

Den frågan har undersökts i studien Kremation i kris och krig, framtagen på uppdrag av Forskningsstiftelsen för krematorieteknik, som administreras av Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF).

Vid försök i Norrköping, med jämförande tester i Karlstad, undersöktes hur krematoriernas utrustning och kylförvaring fungerar vid elavbrott.

Under ett 60 timmar långt försök steg temperaturen i en försökskista från 5,2 till 7,8 grader. Utifrån resultatet bedömer rapportförfattarna att den undersökta bisättningslokalen skulle kunna klara ett fullständigt elavbrott på upp till 72 timmar utan ytterligare åtgärder. Bedömningen bygger dock på ett försök med en enda kista.

Försöken visade också att kremationsugnarna kunde fortsätta användas med relativt enkla anpassningar av befintliga nödsystem. Men det fanns viktiga begränsningar. I ett försök leddes rökgaserna förbi reningen, vilket inte är tillåtet enligt miljötillståndet. I ett annat användes full rening, men avsaknaden av ventilation påverkade arbetsmiljön.

Dessutom saknade flera kringfunktioner reservkraft, bland annat utrustning för askberedning och en kisthiss. Försöken genomfördes med vattenmeloner i kistorna i stället för avlidna, och båda krematorierna hade ugnar från samma tillverkare.

Studien visar alltså på möjligheter, men inte att krematorier generellt kan fortsätta fungera som vanligt under en långvarig kris.

Rapportförfattarna rekommenderar ändå att kremation ska vara huvudalternativet även i kris, med jordbegravning som reservlösning.

När beredskapen blir praktisk verklighet

Samtidigt som de tekniska förutsättningarna undersöks pågår praktiska övningar.

Under Försvarsmaktens övning Aurora 26, som pågick mellan den 27 april och 13 maj, deltog Svenska kyrkan tillsammans med Polisen, Skatteverket och Plikt- och prövningsverket i en övning om krigsgravtjänst i Roslagen.

Där tränade aktörerna på att ta hand om fiktiva stupade, från identifiering och transport till gravsättning. Enligt Svenska kyrkan var det första gången samtliga dessa aktörer genomförde en sådan övning tillsammans.

Svenska kyrkan beskriver en strävan att varje stupad ska få sin slutliga vila på en begravningsplats i hemorten. Vid krigsgravtjänst gäller samtidigt principen om närmast möjliga begravningsplats, oavsett religiös eller annan bakgrund.

På Gotland genomfördes den 8 oktober en annan typ av beredskapsövning. Där fick personal från Visby stifts pastorat och församlingar öva på att gräva gravar för hand, en färdighet som kan bli nödvändig när maskiner eller drivmedel inte finns tillgängliga.

Det som i fredstid är en självklar maskinell arbetsuppgift kan i en kris åter bli ett tungt manuellt arbete.

Den svåraste frågan är fortfarande öppen

Det finns en avgörande skillnad mellan att hantera ett elavbrott under några dygn och att ta hand om ett stort antal avlidna under en längre kris.

Krematoriestudien pekar själv på den begränsningen. Möjligheten att fortsätta verksamheten förutsätter att antalet avlidna inte ökar dramatiskt. Om många människor måste tas om hand samtidigt kan kapaciteten för förvaring bli den begränsande faktorn.

Det är också därför beredskapsmark, reservkraft och manuella arbetsmetoder behöver ses som delar av samma beredskap, snarare än som konkurrerande lösningar.

Frågan har dessutom fått förnyad politisk aktualitet. I oktober 2026 föreslog regeringen att begravningslagen ska förtydligas så att huvudmännen uttryckligen måste ha en planerad och bemannad krigsorganisation. Förslaget är ännu inte antaget. Regeringen har också gett Statskontoret i uppdrag att se över begravningsverksamhetens ansvar, styrning och beredskap. Uppdraget ska redovisas senast den 27 maj 2027.

Hur väl de olika delarna av beredskapen skulle fungera tillsammans vid en långvarig kris med många dödsfall är fortfarande en öppen fråga. Delar av beredskapsplaneringen kan dessutom omfattas av sekretess, vilket gör det svårt att få en fullständig offentlig bild.

För även när samhället utsätts för sina svåraste påfrestningar kvarstår ett grundläggande ansvar: att ta hand om de döda med respekt och värdighet, även när förutsättningarna för det har förändrats i grunden.