Ett fotografi kan bevara ett ögonblick. En inspelning kan låta oss höra en röst som annars gått förlorad. Men med artificiell intelligens kan minnen bli något mer än bilder och ljud – de kan också bli interaktiva.

Företag utvecklar tjänster där människor kan spela in sina livsberättelser och låta anhöriga ta del av dem långt in i framtiden. Andra lösningar använder AI för att skapa digitala representationer som kan formulera nya svar och efterlikna hur en person talade eller skrev.

Det är en utveckling som väcker både fascination och oro. För även om tekniken kan göra det lättare att bevara en människas berättelse uppstår en viktig fråga: Var går gränsen mellan att minnas någon och att försöka återskapa personen?

När minnet blir interaktivt

Företag som StoryFile, HereAfter AI och Deepbrain AI har utvecklat olika tekniska lösningar för att bevara människors berättelser och skapa digitala representationer.

Hos StoryFile kan en person spela in svar på frågor om sitt liv framför en kamera. När någon senare ställer en fråga används teknik för att hitta ett relevant svar bland de befintliga inspelningarna.

Upplevelsen kan likna ett samtal, men systemet bygger på vad personen faktiskt har berättat i förväg. Det är en viktig skillnad mot generativa AI-system som kan skapa helt nya formuleringar.

HereAfter AI använder också inspelade livsberättelser som grund för en interaktiv upplevelse, medan Deepbrain AI har utvecklat teknik för AI-genererade digitala människor och syntetiska videorepresentationer.

Tjänsterna bygger alltså inte på exakt samma teknik. Att återge en inspelad berättelse är något annat än att låta en AI-modell formulera svar som den verkliga personen aldrig själv har uttalat.

När en digital kopia kan svara själv

I takt med att generativ AI har blivit mer avancerad har det också blivit möjligt att skapa digitala representationer utifrån en människas röst, bilder, meddelanden och andra digitala spår.

MIT Technology Review beskrev redan 2022 hur tekniken bakom digitala kopior av avlidna utvecklades och vilka frågor den väckte.

CNN uppmärksammade 2024 hur AI användes för att skapa nya former av kontakt med digitala representationer av människor som gått bort.

En sådan representation kan upplevas som personlig, särskilt när den använder en välbekant röst eller ett ansikte som påminner om den avlidna.

Men det finns en avgörande begränsning. En AI-modell kan efterlikna mönster i hur någon uttryckte sig, men den kan inte veta vad personen skulle ha tänkt eller sagt i en situation som aldrig inträffade.

Det som låter som ett personligt svar kan därför vara en ny formulering skapad av tekniken, inte ett bevarat minne.

Vem äger vår digitala identitet efter döden?

De juridiska frågorna är minst lika komplicerade som de tekniska.

Redan 2020 belyste Reuters hur utvecklingen mot digitala representationer av avlidna blottlade luckor och osäkerheter i integritetslagstiftningen.

Vem får använda en avliden människas röst, ansikte eller privata meddelanden? Räcker det att en anhörig vill skapa en digital kopia, eller måste personen själv ha lämnat sitt samtycke medan hon eller han levde?

Frågorna blir särskilt känsliga när materialet inte enbart används för att bevara dokumenterade berättelser, utan också för att skapa nya uttalanden i den avlidnas namn.

Det kan dessutom finnas flera berörda personer. Ett privat meddelande innehåller exempelvis ofta uppgifter om både avsändaren och mottagaren.

Vilka rättigheter som gäller beror på land, typ av material och hur tjänsten används. Det finns därför ingen enkel juridisk lösning som omfattar alla former av digitala kopior.

Kan tekniken hjälpa oss i sorgen?

För den som förlorat en närstående kan möjligheten att höra personens röst eller återvända till välbekanta berättelser vara betydelsefull.

Ett interaktivt minnesarkiv kan ge barn och barnbarn tillgång till familjehistoria som annars riskerar att försvinna. Det kan också göra det möjligt att upptäcka nya sidor av någon man redan kände.

Men när en digital representation börjar svara som om personen fortfarande levde uppstår andra frågor.

Kan kontakten ge tröst? Kan den upplevas som obehaglig? Och hur påverkas sorgen om den digitala kopian säger något som inte stämmer med minnet av den verkliga människan?

Det går inte att ge ett generellt svar. Människor sörjer på olika sätt, och det vetenskapliga underlaget är ännu begränsat när det gäller långsiktiga psykologiska effekter av sådana AI-tjänster.

Tekniken bör därför varken beskrivas som en bevisad metod för att bearbeta sorg eller som något som nödvändigtvis försvårar den.

Forskare efterlyser tydliga etiska gränser

I en vetenskaplig artikel från 2024 diskuterar forskarna Tomasz Hollanek och Katarzyna Nowaczyk-Basińska de etiska riskerna med AI-baserade representationer av avlidna.

De lyfter bland annat frågor om samtycke, transparens och hur sådana tjänster bör kunna avslutas.

En digital representation kan påverka både den som skapas som kopia och de människor som möter den. Därför räcker det inte att en tjänst är tekniskt möjlig – det behöver också vara tydligt vem den är till för och vilka gränser som gäller.

Även cyberpsykologen och författaren Elaine Kasket har i sitt arbete med digitalt arv uppmärksammat hur tekniken förändrar vår relation till minnen, identitet och döden.

Frågorna handlar ytterst om hur människor ska kunna bevara sin historia utan att förlora kontrollen över hur de representeras.

Att bevara en människa – eller hennes berättelse?

Digitala minnestjänster kan öppna nya möjligheter för framtida generationer.

Att få höra en morförälder berätta om sin uppväxt, eller ställa frågor till ett arkiv med inspelade livsberättelser, kan ge ett personligt värde som ett traditionellt fotoalbum inte alltid kan erbjuda.

Men det är skillnad mellan att bevara vad någon faktiskt har sagt och att skapa en digital röst som fortsätter att tala i personens namn.

Den skillnaden behöver vara tydlig, både för dem som använder tjänsterna och för dem som en dag kan bli representerade av tekniken.

Artificiell intelligens kan hjälpa oss att bevara fler berättelser och göra dem tillgängliga på nya sätt. Men hur övertygande en digital kopia än blir är den fortfarande en representation – inte människan själv.

Det är kanske där den viktigaste gränsen går mellan innovation och etik.